Vägledning eller tillsägelser?

Varför agerar vi som vi gör? Varför reagerar vi som vi gör och vad baserar vi våra metoder på? Stora barngrupper ställer stora krav på oss pedagoger och vårt förhållningssätt vid konflikter blir därför ännu viktigare. Anna Wargren bloggar om hur alla barn har rätt att få lyckas varje dag.

tillsagelser

En sak jag funderar mycket på är hur vi egentligen tänker när det gäller tillrättavisningar och tillsägelser i förskolan och skolan? Vad grundar vi vårt hanterande av barns ”oönskade beteenden” på? Min personliga upplevelse är att förhållningssätt skiljer sig väldigt mycket åt mellan olika förskolor/skolor/enskilda personer. Det skiljer sig kanske också mellan hur förskola/skola tänker och vad vårdnadshavare förväntar sig och önskar?

Jag funderar på vad vi i vår yrkesprofession utgår ifrån? Vetenskap? Beprövad erfarenhet? Eller bara gamla vanor och mönster? För sitter det inte lite i ryggmärgen att någon som gör ”fel” måste tillrättavisas? Tänker vi att det är så barnet ska lära sig att ”uppföra sig”? Eller tänker vi att barnet måste få höra att det hen gjorde inte var ok? Är det slappt och flummigt att inte säga ifrån?

Förskolans yngsta barn

Efter semestern började jag jobba på en ny avdelning på min förskola. Efter ett antal år med barn i åldern 3-6 år, började jag nu på en avdelning med yngre barn, 1-3-åringar. Det aktualiserade ämnet med tillsägelser och konflikter ännu mer för mig. Barn i alla åldrar hamnar självklart i konflikter, det är en naturlig del av utvecklingen, och det är en naturlig del av att vistas i grupp. Men med yngre barn går det (generellt sett - alla barn är så klart olika) snabbare till fysisk handling. Som psykologen Bo Hejlskov Elvén sa i en intervju i tidningen Förskolan (2017-10-23): ”För några år sen visade en studie att den mest våldsamma gruppen i samhället är 3-åringar. De är inblandade i våld tio gånger om dagen i genomsnitt, så det är en ständigt pågående hantering i förskolan.”

Ja det är verkligen en ständigt pågående hantering, och det skulle kunna bli väldigt väldigt många negativa tillsägelser under en dag. För även om konflikter är en naturlig del av barns utveckling och vardag, så tror jag att vi skapar en onaturlig mängd konflikter, och en onaturlig mängd affektsmitta och stress för barnen när de vistas tillsammans med för många andra barn, och med för få vuxna till stöd. Barn har behov av vägledning av oss vuxna, de har behov av närhet och trygghet. Jag skäms inte för att säga att det är tufft idag, det är svårt att räcka till. De stora barngrupperna ställer stora krav på oss pedagoger. Vårt förhållningssätt och vårt agerande vid konflikter och tillsägelser blir därför ännu viktigare.

Barn lär när de får lyckas

Min farhåga är nämligen att vi 1. Placerar barnen i en miljö som för många innebär stora utmaningar, ibland för stora. 2. Skäller på barnen när de inte klarar av utmaningarna, när de “misslyckas”. Och så tänker vi att nu lär sig barnen?

Tänk om många av oss vuxna, hemma och i förskolan och skolan, håller på med något som är fullständigt meningslöst? Tänk om våra tillsägelser, och vår negativa uppmärksamhet inte lär barnen någonting?

Forskning på hur barns hjärnor fungerar tyder på just det. Enligt en grupp holländska forskare visar resultatet av en studie av barns hjärnaktivitet att barn under 11-15 år (varierar lite från person till person) inte lär sig någonting av misslyckanden. De lär sig inte av negativa tillsägelser eller av att få veta att det som de gör är fel. Små barn lär sig när de lyckas, och när de får höra att de gör rätt.

Barnkonventionen för barnets bästa

Så om barn inte lär sig eller utvecklas av negativa tillsägelser, vad gör då detta med barnen? Jag är övertygad om att det tär på ett barns självkänsla, och att det bidrar till en negativ självbild. Barnet blir bekräftad i att vara en som misslyckas. Vad tänker vi i vuxenvärlden att detta ska leda till på sikt, om vi stämplar barnet som hopplöst eller misslyckad? I januari 2020 blir barnkonventionen del av svensk lagstiftning. Där står bland annat: “Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa”. Det betyder barnets bästa i fokus också vid konflikthantering och tillsägelser.

Jag tror att vi alla, var och en behöver ta en ordentlig funderare och diskutera med våra kollegor. Varför agerar vi som vi gör? Varför reagerar vi som vi gör? Vad baserar vi vårt förhållningssätt och våra metoder på? Hur kan vi stötta och vägleda barnen på bästa sätt? Hur hittar vi metoder som håller även när vår egen stressnivå är hög?

Kloka Astrid Lindgren sa: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.” Jag tror personligen det ligger så mycket sanning i det. Alla barn har rätt att bli bemött med förståelse och respekt. Alla barn har rätt att lyckas.

Anna Wargren
Förskollärare Svejserdalens förskola

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300

    Dela på:

    Senast uppdaterad